lördag 28 mars 2009

2003 - den slutliga domen?

Mötet var oundvikligt. Jag hade ju lovat att aldrig mer köpa ett franskt vin från 2003 - men hur var det egentligen med Léoville Poyferre? Ett av mina absoluta favoritviner. Har det vinet mirakulöst undgått alla vassa tanniner, brända kanter och restsocker som har präglat mina upplevelser av årgången?

På försvarsadvokatens bänk sitter en imponerande uppställning. 98 Parker-poäng, 95 WS-poäng, 94.5 CT-poäng. Vi kallar in vinet till ett förberedande förhör. Som bad cop agerar en stram Pontet Canet 2002 med slipsknuten hårt knuten i halsen. Petrolo Galatrona 2000 (100% Merlot från Toscana) får komma med värme och kaffe mellan manglingarna.

Vi skall således blindprova vinerna, och jag har kallat in Doktorn och ett par andra kompisar som jury. De får veta att vi skall prova Bordeauxblandningar - inget mer. Uppgifterna är enkla: rangordna vinerna efter kvalitet, bedöm vilket vin som är äldst, och hitta vinet som inte kommer från Bordeaux. Efter lite trixande är vinerna i glasen, halvblint för mej - helblint för de fyra andra.

Glas 1: Imponerande tätt vin utan antydan till mognad. Doften är lite örtig med inslag av lichiefrukt. Smaken är stram men imponerande aristokratisk. Det är cederträ, lite gräsigt med en väldigt lång tannindriven eftersmak med fina syror. Det är cabernet så långt ögat når - och det är bra. Väldigt bra - men för ungt i dagsläget. Facit: Pontet Canet 2002

Glas 2: Ännu tätare vin med en tegelfärgad kant. Doften är betydligt större och klockrent Bordeaux med mognad. Det är stall, cederträ, lite exotiska kryddor, lite gräddkola, fatvanilj och lite rökta korvar. Jösses vilket tryck det är i detta vinet! Det smakar urtypiskt Bordeaux - men med en koncentration av sällan skådat slag. Friska syror och mineraler lyfter vinet - och även om eftersmaken är en aning eldig blir det aldrig för mycket. Detta bara måste vara Poyferrén - och jag är förvånad över hur drickfärdigt detta är. Det känns minst 10 år gammalt redan. Facit: Léoville Poyferré 2003

Glas 3: Något lättare i färgen, och med mer röda reflexer än de övriga. Doften är elegant med frukt som drar mer åt körsbär än svarta vinbär. Smaken har en tunnare kropp än de övriga två vinerna, med vissa brända inslag och stora mängder salmiak. Tilltagen fatkaraktär. Eftersmaken är lång och lite ettrig. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, och kan nog utvecklas mer. Facit: Petrolo Galatrona 2000

När kuverten sprättas visas en stor samstämmighet. Samtliga provare upplever Léoville Poyferré som det bästa vinet, därefter kommer Pontet Canet och sist kommer Petrolo Galatrona. Samtliga upplever också Léoville Poyferré som det äldsta vinet (fast det faktiskt är yngst!). Och slutligen var det inte alltför svårt att plocka ut italienaren som den främmande fågeln.


Reflektioner: Inga regler utan undantag! Léoville Poyferré måste gjort precis allting rätt under 2003. Det är visserligen en något atypisk Poyferré - men 2003:an är ändå djupt förankrad i alla de aromer man väntar sej i en Bordeaux. Det är ett stort vin - och säkerligen ett av de största vinerna vi kommer att dricka i år. Skall man bli alarmerad av den tidiga mognaden? Jag tror det vi upplever nu bara är en västanfläkt av den komplexitet som finns bakom dörren. Det kommer bara att bli bättre och bättre! Sen måste jag också säga något om den fenomenala Pontet Canet. Om Poyferré snurrar i 95-96 poängsnivåer - så är denna något bortglömda Pontet Canet lätt 92-93 poäng. Ett fantastiskt vin - som också tar stora steg framåt när maten kommer på bordet. Koncentrationen och balansen är häpnadsväckande för en 2002:a! Och jag som tog med den som slagpåse.

10 kommentarer:

Frankofilen sa...

Vilken kul provning!
Att nolltrorna är lite snabbmognande är väl helt ok, desto roligare att höra att allt kan sitta på plats. Fast egentligen är det väl precis det Parker sagt - vissa slott, speciellt på vänstra stranden (Poyferré, Montrose bla) gjorde allt rätt och utnyttjade den extrema årgången till något alldeles extra. De vinerna skulle man gärna ha i källaren...

Extra roligt att 2002 PC var så fin. Tänk att den bara kostade 205 kr flaskan i Frankrike för några år sedan. Och synd att jag bara köpte två flaskor... ;-)

Laffen sa...

Kul att vi verkar rörande överens om dessa viner (LP och PC) - dina intryck ligger helt i linje med mina. Köpte en låda PC 2002 på Carrefour för ca 20 Euro/flaska, har provat en flaska, och den var klockren men som du påpekar ännu oförlöst. LP 2003 är det klart bästa Bordeaux-vinet jag testat från årgången, fick 96 p i min bok. Har dock ett par flaskor Montrose 2003 i källaren som jag är nyfiken på, men dom får nog sova ännu några år.

MMM sa...

Hej!

Min nyfikenhet över denna Poyferre har varit väldigt stor - och efter mitt sågande av hela årgången var det nästan tvunget att korka upp. Inte ens det mest stock-konservative Bordeauxgubbe kan ha något emot Poyferré 2003. Det är ett fantastisk vin! Det blir att samla resurser att få detta på hederhyllan i källaren igen. Detta var min enda flaska. Runt 600-700 DKK är dagspriset - men det verkar vara i fallande.

Hittar man PC 2002 igen är det bara att slå till - där var Parker väl snål med sina 88 poäng.

Finare Vinare sa...

Superintressant provning, med sedvanlig vetenskaplig ackuratess. Ska man köpa 03:or bör man absolut prova riktigt noga innan! Och de klassiska, smått gröna 02:orna skulle man gärna haft fler av. Vi har inte ens smakat 2002 Pontet-Canet...

MMM sa...

Pontet Canets våldsamma kvalitetsförbättring under 2000-talet, i kombination med låga priser för 2002:orna gör detta till ett fynd! Fast några 20 Euro lär den väl inte kosta längre..

Om man håller sej till St Julien så borde 2003 vara säkert. I övrigt så tror jag att jag håller på mitt köpstopp (tills motsatsen är bevisad)

Finare Vinare sa...

Hmm, den teorin bekräftas i alla fall av 2003 Talbot som faktiskt var riktigt trevlig.

MMM sa...

Talbot har jag inte provat - men både Branaire och Barton skall ha lyckats väl (enligt frankofila hörsägen). Någon förklaring till varför just St Julien skulle ha klarat sej bäst har jag inte, men visst är det härligt att generalisera.

Mitt förråd av 2003:or just nu:

Leoville Barton
Calon Segur
Sociando Mallet
Canon la Gaffeliere

Var det inte någon engelsk vinjournalist som beskrev Calon Segur 2003 som odrickbart...

Frankofilen sa...

Mmm - det är Neal Martins omdömen om nolltreorna som är riktiga rysare. Men han har fortsatt att smaka om dem, och senaste omdömet om Calon Segur är från januari 2009. Poängen har faktiskt klättrat upp till 87 med avrundningen "soft – Saint Estephe or Chile?" hehe....

Laffen sa...

Min erfarenhet av 2003 är inte så svartvit, har provat både underbara viner (av nästan klassiskt snitt) men också ett och annat missfoster. Min känsla är också att det finns bra viner från de flesta av vänstra strandens appellationer.

Några som jag testat nyligen:
Leoville Poyferré (96 p som sagt)
Phélan-Ségur (90 p, grov, köttig och klassisk)
Talbot (88 p, inte min kopp te...bra vin, men atypisk med varm frukt och syltighet som störde mig)
Giscours (93 p, klassisk, slank och komplex...kanonvin för ca 23 Euro på Carrefour igen)
Clerc-Milon (91 p, atypisk...mer körsbär än cassis...)

I källaren ligger också Montrose och Gruaude Larose som jag inte provat än.

Men måste erkänna att jag handlat ytterst försiktigt av 03'or, variationerna verkar stora och om man gillar "klassiska" bordeauxer så är väl inte årgången den man i första hand bör söka sig till..

MMM sa...

Neil Martin... Han smörar inte för chefen i alla fall!

Laffen> Du har nog rätt i att man skall vara försiktig om man gillar klassisk Bordeaux. Skall bli väldigt intressant att se vad som händer när dessa viner åldras. Det saknas inte olyckskorpar i alla fall.