På väg hem från Jägersros travbana i Malmö, sitter jag och Travkungen och diskuterar kvällens fortsättning - visst vore det inte så dumt med en gammal Bordeaux? Våra familjer mobiliseras och jag får i uppgift att ta med en mogen Bordeaux och mina flickor till Travkungens residens på Gamla Väster.
Jag väljer ut en Leoville Poyferré 1983, som dubbeldekanteras och göms i en brun papperspåse. Vinet doftar helt underbart i karaffen - och min lilla oro för att vi är för sent ute med denna flaskan var obefogad! Jag inhandlade detta vinet på Ludvig Björns Vinhandel för några år sen, till ett pris som var någon hundring lägre än vad 2005:orna kostar... 1983 är ingen av de större årgångarna i Bordeaux - med lite slagning i böckerna får jag veta att sommaren var ovanligt varm efter en fuktig vår. De fullmogna och tjockskaliga druvorna gav fullmogna viner med hög tannin. Lite som 2003?
Efter ankomst får vi ett glas vitt vin i handen. Nu börjar det! Man får nästan en chock av den enorma mineralkänslan som kommer upp ur glaset. Det känns som vinet har runnit över kalla flintstenar rätt ner i glaset. En aniston svävar runt i en ytterst smakfull och elegant fatsmörighet. Vinet är en Louis Jadot Corton-Charlemagne 2005. Otroligt gott - och det passar väldigt bra till förrätten (äggröra toppad med lite tryffel och stekta fläsktärningar)
Efter förrätten går vi och pysslar med våra rödviner. Det är en ganska klar skillnad på vinerna i färg och täthet när de två glasen till slut landar framför oss.
Leoville Poyferré 1983 är relativt lätt i färgen jämför med sin bordsgranne. Det doftar fullmogen cassis-Bordeaux- men kanske inte så mycket mer än så. Intensiteten är dock bedövande. Smaken är lång, silkeslen och fullmogen med ett visst tanninbett kvar i avslutningen. Ett muntert vin man blir glad av - men med kanske lite haltande komplexitet.
Grannglaset är tätare i färgen, och ser betydligt yngre ut. Här doftar det allt man förknippar med högklassig Bordeaux - cederlåda, svarta vinbär. Stalligheten har inte kommit ut i full blom än - men det känns att detta är ett mer aristokratiskt vin än Poyferrén. Nog är väl detta också S:t Julien? Travkungen tar fram tompavan:
Vinet är en Leoville Las Cases 1990! Vinet känns lite svårstartat, och Poyferrén hävdar sej väl med charmighet och intensitet. Framåt slutet av kvällen är det inget snack - Las Cases äger banan och rusar rätt in på min 10-i-topp lista. Det är min själ perfektion i en flaska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar