Le Moulin des Nonnes 2007

Tycker lite synd om svärfar när han korkar upp flaska nummer två av kvällens vin Le Moulin des Nonnes 2007. Förrättsvinet var oxiderat och den första flaskan av Minervoisvinet ovan doftade sump och gamla avloppsrör. Flaska nummer två doftar precis som den första.

Det är doften som är värst - och den påminner om den doft som ett gammalt vattenlås med lagrade hårbollar kan erbjuda. Gamla oluftade element som får möta atmosfären. Det är metalliskt och svavelhaltigt. Det smakar en aning bättre än det doftar, men det är svårt att dricka vin utan att andas. En så reduktiv doft borde man kunna vädra bort, men det visar sej stört omöjligt.

Årgång 2006 släpptes under hösten 2008, och fick då bra omdömen av bl.a. BKwine (14 p), Göteborgsposten (4 fyrar) och Kronstam. Det är uppenbarligen något som gått alldeles på tok i den nya årgången. I retur! 70% Syrah, 30% Mourvedre. Ekologisk odling och förslutning med skruvkork. Kan det vara korken som är för tät? Eller har de tappat hela sulfitburken i vinet?

Detta vinet blev faktiskt stoppat av SB pga att vinet inte stämde överens med det varuprov som låg till grund för lanseringen. Men sedan frisläppt igen på oklara grunder - det senare troligen ett felaktigt beslut.

Smaken är som baken

Ibland är jag mer positiv än min medmänniskor. Det gäller bland annat Neudorf Chardonnay Moutere 2006 som jag hyllade i förrförra posten. Travkungen kom förbi dagen efter och fick prova ett glas - och hans dom var hård. Ekad tuttifrutti var hans omdöme. Jag kände överhuvudtaget ingen tuttifrutti, men väl en del exotiska frukter som mango och persika. Jag tycke att eken var synnerligen väl formad runt vinet, betydligt bättre än hos många överekade Bourgogner. Vi var inte speciellt överens om det heller. För mej är det vinet en av de största vitvinsuppleveslerna under detta året - tänk så olika man ka se på saken.

Samma scenario upprepas ikväll när jag skruvar upp en flaska Roodeberg White som fördrink till en utgång på stan. Ett enkelt budgetvin som serveras kylskåpskallt. Jag tycker vinet är ovanligt balanserat med en fin citrusskärpa, smakfull ekbehandling och en del av de där exotiska frukterna. Helt klart en kandidat för 84-85 poäng. Doktorn tycker det är avskyvärt, också med hänvisning till tuggummismaker. Om ni vet med er att ni inte gillar exotiska frukter i vin, bör ni således undvika både Neudorf och Roodeberg. Jag har uppenbarligen inga som helt problem med det.

Det har varit lite dåligt med kvalitetsvin de senaste dagarna, men snart lugnar fritiden ner sej och de härliga höstkvällarna kommer. Men det har i alla fall inhandlats några flaskor. Av en slump var det tre flaskor Clerc Milon 1990 till salu på vinforum när jag kom hem från Schweiz. Handeln av dessa tarvar ett par reflektioner:

1. Med en Parkerrating som lyder "87 p, Old" är Clerc Milon ett stendött vin för alla de som köper och säljer vin för att tjäna en krona. Sen spelar det ingen roll att vinet är helt på topp nu, med många mil kvar i tanken. Eller att Rothschild själva håller Clerc Milon högre än självaste Mouton Rothschild årgång 1990. Priset är lågt, i nivå med primörpriset för 2008:an. Tacka gudarna för Cellartracker!

2. Många ligger och småhöjer sina bud med fem kronor i taget. Det gör att man nästan med 100% säkerhet vet vad maxbudet är när auktionen avslutas. Då glider man in ett par sekunder innan och lägger på en tia - och plockar hem vinerna. Många auktionssajter utökar budtiden automatiskt när ett nytt bud kommer in, men inte vinforum. Lite fult kanske.

På resa

Vårt huvudkontor ligger i Schweiz, så det har blivit några resor dit på sistone - den senaste i början på denna veckan. Det görs en hel del riktigt bra vin i Schweiz, men när man är på tjänsteresa finns sällan utrymmet att gå och skrota i vinaffärer. Flygplatsen är ett stort skämt - vad sägs om drygt 1300 spänn för en Giscours 2006? Jag vill ju bara ha en flaska till av ett Petite Arvine-vin...

På det lilla hotellet vid sjökanten dyker så ett ljus upp i bedrövelsen. Vinlistan är gammal och säkerligen inte uppdaterad de senaste 10 åren. En flaska Clerc Milon 1990 för 52 schweizerfranc? En snabb omräkning ger ett pris på 350 kr. Och visst finns vinet kvar i lager! Det är helt enastående bra, fullmoget som siden med en kraftig och en fin cabernetfrukt (92 p). Långt ifrån det requiem som Parker förutsåg i sin rating och en dröm till solnedgången över Mont Blanc. Jag tycker kanske att 1989:an är ett litet strå vassare - men det är petitesser. Det är inte ofta men ibland dyker de upp - vinlistor som inte har upplevt prisutvecklingen på vin de senaste 10-15 åren.

I övrigt kan jag inte låta bli att förundras av rapporterna från det senaste nyhetssläppet. För mej som nästan enbart handlar vin i Danmark låter det nästan osannolikt. Här åker folk i tiotals mil för att handla en kvoterad flaska av en fullständigt okänd Vacqueyras. När kan det passa att ta fram en dylik klenod? Jag kommer aldrig att glömma baklängesstormningen av kassorna när det helt unika Trittenheimer Apotheke släpptes. Nog har vinjournalisterna stor makt över efterfrågan, men kan ingen ta ett steg tillbaka och se dårskapen. Skrota monopolet nu.

Neudorf Chardonnay Moutere 2006

Änglasång. Kvällens mat och vinmatchning är en av de bästa jag har (slumpvis) har kunnat åstadkomma.

Mat: Skinkfärsbiffar med den heliga treenigheten vitlök - citronskal - muskot blandat med hackade rostade pinjenötter. Tonvis av den extralagrade Reggianon på toppen. Vin: Neudorf Chardonnay Moutere 2006. Vinet får en kunglig behandling med luftning i karaff och varsam nedkylning till 12 grader C. Hej på dej Domaine Leflaive - så här går det när kopian slår originalet. Jag vill utropa perfektion, innan jag kommer ihåg att jag trots allt inte har provat Montrachet från varken Leflaive, Leroy eller DRC.

Vinet har utan tvekan en väldigt europeisk framtoning. En högklassig ek som inte går över i popcorn eller smörslunga. Knivskarp ren citrus och mineralskärpa som utmynnar i ett da capo al fine med sprittande salta havsvågor. Fullständig harmoni, svårplockade smaker. Jag står som en play-back dirigent och viftar med armarna efter skiftningarna.



Nu är frågan: Skall jag ranka detta högre än min hittills högsta Chardonnayupplevelse (Louis Jadot Corton Charlemagne 2005, 96 p). Det är jämnt skägg, men jag saknar anistonen och en liten släng av sleven i eftersmaken. Utan tvekan är Neudorf värd 94 poäng ikväll. Och på rea dessutom, vi folk av Ullaredsblod.

Lite enklare viner på listan

En sak som man ofta missar när man försöker sätta poäng på viner är hur goda de är. Det kan låta underligt, men ibland är en frisk och ursprungstypisk 82-poängare bra mycket roligare att dricka än en underpresterande dyring på 87 poäng. Så leds inte bort av de de låga poängen - alla viner nedan var en fröjd att dricka på sitt sätt.

Först ut är en flaska Casal di Serra 2008 från Umani Ronchi. Druva: Verdicchio. Område: Verdicchio (finns det fler områden där druvan har samma namn som platsen?). Blommigt, äppligt, lite svagt oljigt. Får lite Viogniervibbar med högre syra. Rent och gott, även om frugan inte är lika positiv som jag (82 p).

Bourgogne Jurassique 2008 från J.M. Brocard är ännu friskare än italienaren. Mycket gröna äpplen och en viss mineralkänsla. Fin lång eftersmak med lite peppriga inslag. Högre intensitet än Ronchi men också lite anonymt. Väl godkänt i sin klass (84 p).

Över till de röda: Valpolicella Classico 2007 från Zenato - helt okänd för mej. Kryddiga körsbär, lyfter två snäpp till örtbräserad fläskkarré och visar fin komplexitet och balans. Just det, man får ju inte glömma att dricka Valpolicella emellanåt också. Bra jobbat. (85 p).

Det tisslas och tasslas i busskurer och bankomatköer. Den nya årgången av Delas Crozes-Hermitage Les Launes skall vara något extra. Årgång 2007 skall egentligen inte vara något att hänga i julgranen i norra Rhône - men nu har både Graillot och Delas visat att det är det visst. Det är ovanligt tätt för att vara Les Launes. Mycket Syrah-parfymerad doft med allt vad det innebär av lingon och blåbär, gummidäck och båttjära. Det svajar till lite i mitten av smaken och tar sedan fatt i en balanserad eftersmak med precis lagom hög syra.

Jag tycker att Les Launes är lite i lättaste laget att servera till mat, och att man med fördel kan sänka en flaska med lätt tilltugg. Se bara upp att ni inte är törstiga - för denna flaskan kan man sänka på 20 minuter om man tappar koncentrationen. Ett säkert kort återigen! (87 p).

Chateau Beaucastel vs Bosquet des Papes

Min gunst för världens olika viner fluktuerar värre än Mumbaibörsen. Fast vissa viner är säkra som en globalfond med vinstgaranti. Bosquet des Papes är ett säkert kort i oroliga tider. Chateau Beaucastel är det inte. Fast visst är det spännande med viner som man inte riktigt vet var man har. Anklagad och dömd för Brett i rekordnivåer, fast inte i alla årgångar. När resten av världen försöker handskas lagom kyligt med druvorna, kokar Beaucastel ur dem. Inte en smakmolekyl skall förloras. Och vår Parker älskar det - han är minsann lika oberäknelig som jag.

Vin 1: Chateau Beaucastel 2001
Ohhh jympadojor. Tänk vad en gammal Brettlaboration kan förhöja upplevelsen. Det doftar verkligen 4-etylfenol om detta vin. Nyss uppackade sneakers. Det dominerar doften tillsammans med en doft av ekinlagda fikon. Vinet är mycket kraftfullt och mörkt (jmf med grannen). Men gillar jag verkligen detta? Det smakar kokt. Kokt sylt, övermogna plommon, låg syra. Lång portvinsaktig eftersmak. Flaskan ser misstänkt ut - varför finns det inte ett ord franska på etiketten? Jag vet inte vad jag skall tro. Vinet är inte uppenbart defekt - men knappast min stil (84 p). Rätt gott ändå men långt ifrån vad jag hade hoppats. Mitt livs tredje Beaucastel - och jag har tyvärr inte varit imponerad någon gång.

Vin 2: Bosquet des Papes Chantemerle 1998
Rödare och lättare i färgen än vin 1. Doftmässigt är detta en triumf jämfört med glas 1. Det osar fullmogen grenache, stall, läder och två varv på vitpepparkvarnen. Splendid. Smaken är helt perfekt balanserad med massor av fräscha röda bär, högre syra och lång pepprig eftersmak. Riktigt gott och helt frammognat (90 p).

Så där ja. Nu har man halvsågat en ikon till i vin-Frankrike. Jag vill ha fräscha viner, även om de är åldrade. Beaucastel är inget fräscht vin. Övermoget och oxiderat i stilen. Lite som min samlade upplevelse av Bordeaux 1996. Vid den senaste blindprovningen av slottet placerade jag det sist i sällskapet - och kvällens upplevelse är tyvärr en bekräftelse. Jag får dock göra en avbön från min syn på Chateauneuf som ett vin för svagsinta sockertroll. Det är befriande gott och chosefritt - även om det är poänginflation bland prestigecuvéerna.

Min nuvarande bedömning av Chateauneuf (vad är eran?):

***
Clos des Papes
Bosquet des Papes
Vieux Donjon
La Nerthe

**
Charvin
Ogier

*
Beaucastel

-*-
Clos St Jean
Janasse

J.L. Chave S:t Joseph 2003

Jean-Louis Chave är en man i ropet efter släppet av hans "negociant" Hermitager på SB. Det har varit ganska blandade recensioner av dessa viner, och jag har inte själv testat något av dem. Visst blir man lite konfunderad av att vinet från t.ex 2001 (toppårgång i Hermitage) säljs såpass billigt, men osvuret är bäst som sagt. Kvällens vin är dock ett vin från egna marker - inte att förväxla med S:t Joseph Offerus - som är negociantvinet från S:t Joseph. Jean-Louis egna viner råder det ingen tvekan om - det är det bästa som går att uppbringa i norra Rhône.

Jag kan inte hitta någon som helst information om hur detta vinet har kommit till, det enda jag kan förmedla är att alkoholhalten är 12.5% (det var inte högt för en 2003:a!). Nu ligger det en sak i vardera vågskålen här. Min aversion mot 2003 i Rhône skall vägas mot min beundran för Chave. Som tur är visar vinet vilken otrolig vinmakare han är, den där Jean-Louis.

Jag har fått några rättmätiga kommentarer om att jag sågar viner i parti och minut. Sanningen är att jag har köpt mer vin än vad jag har druckit de senaste åren. Det mesta är köpt lite på chans, ofta från danska auktioner. Det blir kanske lite dyrt att hälla ut viner i vasken, men förhoppningsvis får jag snart bättre koll och kan undvika de uppenbara missarna. J.L. Chave är aldrig en chansning, och det bekräftas redan i doften. Urtypisk Rhône-syrah, med en typisk Chave-tvist. Jag vet inte exakt vad det är , men det finns något superfräscht i doften som bara Chave har. Det närmaste jag kan tänka på är limefrukt, här blandat med rå köttsaft, hö, mineral och vulk. Helt enastående doft. Smaken är på gränsen till tom i starten, men fylls ut efter en timme till ett fullpackat vin. Den gode Chave har tämjt solstrålarna på ett makalöst vis i denna svåra årgång. Detta är ett vin som man inte dricker så många gånger om året.

Alltså - på med Mozart på stereon och dimma belysningen. Balans. Renhet. Och mint! Det finns helt klart en mintig ton i eftersmaken, och det stör mej inte alls. Kanske de bästa investerade 180 DKK någonsin (93 p).

P.S. Enligt etiketten är hans valspråk: Vivere est bibere. Chave har nog inte koll på den svenska BiB-kulturen.... Fast visst skall det väl uttydas: att leva är att dricka. D.S.

P.P.S. Jag är tydligen inte helt ensam om Guigalkritik - RVF vinguide har i år tagit bort en stjärna från Chateau d'Ampuis. Nu är slottet inte i samma liga som Chapoutier och Chave längre. I alla fall i den publikationen. D.D.S.