Redan vid 14 tiden på eftermiddagen förberedde jag mitt vin till den blinda delen av vinprovningen. Mitt bidrag skulle bli en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1999, inköpt på systembolaget. Detta vin var ett av de allra första som jag köpte för att lagra - trots dåliga möjligheter i en hyrestvåa. Vid dekanteringen hade vinet kastat väldigt mycket sediment - och nästan en deciliter av vinet fick hällas ut. Jag hällde upp ett halvt glas vid dekanteringen för att testa - fin doft men väldigt slutet. Resten av vinet hälldes tillbaka på flaskan igen och ställdes tillbaka i vinkällaren.
Travkungen och Mr H. fick lång tid att begrunda vinet under matlagningen - och de velade fram och tillbaka mellan kontinenterna. Jag kan förstå varför - vinet ändrade karaktär mellan varje smutt. Det första intrycket var som ett grillparty i vingården - grillat kött med mustiga såser. Efter ett tag kom en ganska enveten ton av apelsin (!) - men också i mitt tycke rena Syrahtoner. Vi kunde alla anta att det nog fanns en hel del Brett i detta vinet - som var kanongott. Eken och syrorna var helt integrerade, och det finns egentligen inget skäl att spara detta längre. Helt på topp! Gästerna fastnade i apelsintonen och drog unisont till med Piemonte - helt fel!
När maten var nästan slut var det travkungens tur att hämta sin karaff... Vinet som hälldes upp var väldigt lätt i färgen - med tydliga toner av röda bär. Smaken stämde inte överens med synintrycken - detta vin hade ett så enormt tryck i smaken att vi nästan tappade andan. Det var klart pepprigt med en enorm eftersmak som varade i oändlig tid (åtminstone till nästa smutt). Färgen och smakprofilen föreslog Pinot Noir - och komplexiteten Bourgogne. Så långt allt rätt... Men vad kunde det vara? Det var för lätt i färgen för de vanligaste Côte-de-Nuits - det måste vara Côte-de-Beaune? Fast vinet kändes för rent i smaken - var fanns de ruttna rävarna? Jag drog till med Côte-de-Beaune, 2005, extremt hög kvalitet. Nedan kommer ett (tyvärr dåligt) foto av vinet i glaset:
Vinet var en La Tâche 2004 från Domaine de la Romanée-Conti. När flaskan kom fram på bordet fick jag en chock - detta kan bara inte hända! Hur i hela världen hamnar detta vin på mitt middagsbord! Det visar sej att Travkungen lyckades få nästan hela DRC serien i beställningslotteriet i slutet av förra året (ej Romanée-Conti dock) - och han ville smaka ett vin innan det slöt sej. Tänk vilken ynnest att få ta del av denna "kvalitetkontroll"!
Vad skall man säga? En sak är säker - detta är inte ett vin man analyserar ner i beståndsdelar. Smaken är så lång och ren att den liksom aldrig slutar. Varje ny smutt bara bygger på den intensitet som redan finns i munnen i ett enda långt crescendo. Jag kan svära på att min mun var full av La Tâche i morse när jag vaknade - trots tandborstning och vattendrickning igår kväll. Hur kan ett vin som ser ut som en tunn Beaujolais Nouveau ha denna intensitet? Man dricker det ungefär som konjak efter ett tag. Priset för vinet framstår plöstligt som hanterbart, ungefär som en knarkare skulle resonera... Man kunde ju sälja bilen.
Till dessert hade jag inhandlat ett gäng udda ostar från Möllans ost. Jag kommer inte ens ihåg namnen på dem - men de hade alla väldigt udda lagringshistorier (typ inlindade i bäverskinn på en klippa som får sol en gång om året). Till detta tog Mr H. fram sitt vin Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1996 (oblint):
Detta är första gången som jag provar ett Vin de Paille, som är ett vin som tillverkas i ytterst små kvantiteter. Druvorna skördas och torkas sedan på stråmattor över vintern - innan de pressas och jäses. Resultatet blir ett sött vin med en udda karaktär. Tyvärr så är det första intrycket som slår emot oss en tydlig ton av Klorin. Vinet smakar som en överoxiderad sherry som lagrats in en simhall. Vinet verkar både korkskadat och helt oxiderat - inget att göra tyvärr. Tänk så mycket kärlek och omsorg som går tillspillo för en sablans kork för 10 öre.
3 kommentarer:
Drack Graillot 99a hösten 2006, och då upplevde vi att det var ganska långt kvar till drickfärdighet, men vi var inte lika noggranna med karaffen. Det ska vi vara på nästa (sista) buteljen. La Tache 2004 - det låter som Travkungen gör skäl för namnet. Vi andra är tacksamma för "provning by proxy".
Detta var ganska klart den bästa Graillot som jag har druckit - de envetna syrorna hade gett med sej och det kändes som den gav allt (inte helt) optimala lagring det första året har påskyndat processen lite? Jag har en flaska till också - men det är ingen stress. Det lär hålla sej på en just nu. Det är möjligt att min skyhög nivå i många år till.
La Tâche kommer jag att drömma om i resten av mitt liv - inte illa att få ha prickat av den redan... Travkungen har en rysligt tur i spel (både med hästapållar och flasklotterier på SB).
Oops. Meningarna blev ju helt omkastade i inlägget. Prövar igen:
Detta var ganska klart den bästa Graillot som jag har druckit - de envetna syrorna hade gett med sej och det kändes som den gav allt just nu. Det är möjligt att min (inte helt optimala) lagring det första året har påskyndat processen lite? Jag har en flaska till också - men det är ingen stress. Det lär hålla sej på en skyhög nivå i många år till.
La Tâche kommer jag att drömma om i resten av mitt liv - inte illa att få ha prickat av den redan... Travkungen har en ryslig tur i spel (både med hästapållar och flasklotterier på SB).
Skicka en kommentar