Léoville Las Cases 1997

Min första bloggpost! Vi får se vart det tar vägen, men jag tänkte lägga upp viner som jag provar med lite kommentarer. Jag är en glad vinamatör som har en liten vrå i källaren med viner som jag samlat på mej de senaste 4-5 åren från resor till Frankrike och Italien, köande utanför Bolaget samt flitiga inköpsresor till Danmark.

Nåväl, nu kör vi! Igår kväll tänkte jag överraska mina föräldrar med ett vin som jag vet sen tidigare kan få vem som helst på fall! Inramningen var klassisk: Ankbröst med Karl-Johans svamp, madeirasås, klyftpotatis. Allt mycket vinvänligt således. Vinet dekanterades två timmar innan servering, minimalt med sediment. Doften från karaffen var ganska tydligt "cassis". Vinet hälldes upp i glasen strax innan maten - här skulle det provas (blint för de övriga). Ur glaset steg.... ingenting!!. Vinet var fullständigt slutet. I munnen var det ganska mjukt med en antydan av samma "cassis", men alldeles för tunt och intetsägande för att vara en Léoville Las Cases 1997 (SB 99680). För det var en Leoville Las Cases det var! Jag har provat ett antal Bordeauxer från 1997 på senaste tiden - och för mej framstår 1997 som en gravt underskattad årgång. Visst, vinerna är något lättare än i de "stora" årgångarna - men de är helt på topp just nu och är ljuvt sensuella i sin lite lättare fullmogna framtoning.

Men denna upplevelsen var knappast sensuell (kanske bra när föräldrarna var och hälsade på ;-) Blindprovningen avbröts - detta skulle ingen behöva gissa på. Ingen korkskada eller annan defekt kunde hittas. Karaffen ställdes ut sidan, möjligtvis skulle mer luft göra susen? En flaska Marchese Antinori 2001 (SB 22382) paniköppnades och chockdekanterades. Trots att vinet höll c:a 14 grader var det en sensation av smak jmf med Las Cases. En välkänd doft av körsbär och choklad. Helt perfekt moget nu, tur att man hann bunkra innan de bytte årgång! Jag har iofs inte provat 2003:an, men jag känner att det kan nog vara läge att invänta 2004:an som borde komma i slutet av året. Detta vinet är helt typiskt för Toscana när det är riktigt bra - och samtliga runt bordet befann sej också runt Florens när jag avslöjade flaskan.

Det blev mer vin än planerat så jag fick ta en tur till källaren igen... Återigen ett för kallt vin utan luftning - men hellre det än inget vin alls. Chateau Pipeau 2004 från St Emillion hittade jag i en liten vinbutik i Köpenhamn (http://www.gmvin.dk/) för 165 DKK. Vinet är klassat som ett Grand Cru - vilket inte betyder ett jota i St Emillion (alla viner är Grand Cru!). Vinet har dock fått bra betyg av både Parker och Wine Spectator (91p), och detta var den först testade flaskan. Vinet var mycket tätt och ungt i färgen, med tydliga inslag av gräsighet i doften initialt (10% Carbernet Franc, 10% Cabernet Sauvignon, 80% Merlot). Ett gammaldags Bordeauxvin med blod, järn och mycket urkraft. En eloge till jänkarna Suckling och Parker att de uppskattar detta vin, för insmickrande är det då rakt inte. Svårt att tro att det innehåller 80% Merlot! Öppnade upp sej något efter en halvtimme - och visade faktiskt stor potential bakom alla tanninerna, lite som en större Pomerol. Vi gillade det starkt och min far beställde sex flaskor på studs! Men här gäller det att hålla tassarna väck i minst fem år till.

Åter till Leoville Las Cases 1997... Ingen förbättring i sikte, och vi börjar ana att det kanske trots allt är korkskadat. Väldigt väldigt lite, men tillräckligt för att förvandla vinet till en hygglig Bordeaux Superieur för 80 kr. Mycket trist! Har en flaska till i källaren och besvikelsen får lägga sej innan jag provar igen.