Génot-Boulanger Puligny-Montrachet 2002

Hembjuden till mina föräldrar i afton - där det väntar en blandad uppsättning av grillad fisk. Vi diskuterar vinmarknaden och har båda noterat en tydlig kursändring i den danska prisbilden de senaste månaderna. Det började med att Theis Vine kraftigt sänkte sina primörpriser för 2007:orna - i vissa fall med upp till 25%. Även en del vinhandlare har gjort kraftiga prissänkningar på sina lagerviner - och det inkluderar även Bordeaux årgång 2005. Andrahandsmarknaden översvämmas av säljare - men knappt några köpare syns till. Vi har lyft spaden en del under våren - och det är verkligen sällan att det är någon som bjuder emot. Man kan nästan räkna att få det man vill ha för utgångspris. En tydlig trend eller tillfälligheter? Svårt att säga - det enda som är säkert är att det just nu är väldigt förmånligt att åka till Danmark och handla kvalitetsvin, trots den svaga kronan (även kallad svenska zloty av danskarna ;-)

Nåväl - den som dricker vin får se. Farsan öppnar en hemlig flaska vin och häller upp i glaset. En svagt gul-grön nyans uppenbarar sej i ett nästan färglöst vin. Doften är ganska svag och påminner mest om en nyuppskuren grapefrukt. Smaken är också väldigt försynt - en svag bitterhet av grape - lite färska päron/äpplen - en viss pepprighet. Ändock ganska koncentrerat och inte utan klass. Jag hittar inga fat eller mineraltoner - vad i sjutsicken är detta? Då farsan råkade avslöja att vinet är franskt hamnar jag till slut i Bourgogne. Men det är enbart genom uteslutningsmetoden - för jag hittar inte mycket som jag kopplar till Bourgogne i detta vinet.

Vinet är en Puligny-Montrachet Les Nosroyes 2002 från Chateau Gènot-Boulanger. Först blir jag lite förbannad både på vinet och mej själv. Hur kan ett vin vara så anonymt - speciellt då jag misstänker att farsan har betalt en rejäl slant för denna pavan? Sen blir jag arg på mej själv att jag inte har vett och finess att uppskatta den finstämda smaken hos en Puligny-Montrachet. Det är nämligen inte första gången jag upplever att lyxen går mej förbi hos en vit Bourgogne. Farsan smackar själv oerhört belåtet i alla fall.

Sen händer det något till maten som jag inte kan förklara. Kanske har vinet utvecklats i glaset, eller så trillar det ner en polett någonstans i mitt smakcentrum. Till de lätt chiliheta pilgrimsmusslorna och den halstrade hällefisken passar vinet in som en förlorad pusselbit. Maten tar fram den klass jag saknade vid provningen.